Samling i både vardag och kris – om rätt och fel, värderingar och ansvar

På väg till Princekonsert i Oslo är det omöjligt att hejda tankarna som letar sig till Utöya, till de döda i terrordåden och till alla anhöriga och överlevande. Prince skulle egentligen ha uppträtt på Oslospektrum lördag och söndag efter terrordåden, och självklart blev konserterna uppskjutna. Igår genomfördes den första, som enligt rapporterna blev en hejdundrande hyllning till kärlek och glädje. Och självklart blir en av de första anhalterna i Oslo att lägga blommor; vid AUFs/Arbeiderpartiets kontor och vid Domkyrkan, där ett blomsterberg samlats.

Och det leder mig tillbaka till frågan om vad som samlar oss i tider av kris. Närmare 200 000 människor samlades på Oslos gator efter terrorattackerna och Norge (och Sverige) har hittat nya skäl att samlas och lägga undan konflikter och motsättningar. Häromdagen bloggade jag om några frågor som inte lämnade mig: det handlade om kyrkans funktion i denna typ av kriser, det handlade om hur tyckare pekade ut muslimerna som ansvariga för dåden (helt utan skäl) och det handlade om att terrordåd riktas mot politiska motståndare.

Låt mig börja med kyrkans roll, även illustrerad av att det är utanför Domkyrkan som de verkligt stora rosbergen samlats. Söndagen efter terrorattacken hamnade jag framförSVTs sändning av NRKs gudstjänst i Domkyrkan i Oslo. Jag kunde knappt slita mig, trots att jag inte är ett dugg troende. Den här typen av kriser får många, liksom mig, att lockas till kyrkan.

Jag är inte troende, och precis som förmodligen de allra flesta unga socialdemokrater på lägret på Utöya, så misstror jag religion. En mycket stor del av mina ateistiska vänner och andra aktiva som är medlemmar eller sympatiserar med Humanisterna, tycker att vi har ett gemensamt ansvar att skapa icke-religiösa alternativ och att det offentliga samhället ska hålla sig neutralt till religion/icke religion. Och jag håller med i princip. Men när denna typ av vansinnesdåd och tragiska händelser inträffar undrar jag om det inte är både svårt och dumt att försöka undvika den samlingsplats som kyrkan erbjuder.

Kyrkans tidigare dominerande ställning kommer lyckligtvis aldrig tillbaka och det behov som många känner i stunder av gemensam kris och sorg kommer inte att omvandlas till vare sig fler medlemmar i kyrkan eller i ökat förtroende för kyrkan eller religionen. Men att tänka sig att offentliga och allmäna sorgestunder inte ska ske i kyrkan tror jag innebär att man går miste om något viktigt.

Någon annan institution med tydliga och vedertagna ritualer finns inte och jag tror att det i stunder av kris och sorg är just den typen av stabilitet och självklarhet som behövs. Jag inser att alla inte tycker att kyrkans ritualer är vare sig självklara eller tydliga men även en icke-kristen som besöker en kyrka i samband med till exempel en sorgestund till minne av offren på Utöya må tycka att det är obehagligt med den religiösa symboliken och innehållet men det är likväl en given konstant som är rätt lätt att förhålla sig till.

Om motsvarande ceremoni skulle skapas utanför kyrkan skulle inga delar vara självklara. Jag tror att det skulle försvaga ceremonins värde i en stund av gemensam sorg eller kris. I teorin är det självklart inte svårt att några personer sätter sig ner för att bestämma upplägget på en gemensam minnesstund för offren. Men vem skulle göra det i en sådan stund av kris? De allra flesta som skulle kunna ha den rollen, i form av ledare eller företrädare för samlande organisationer, har ju i det läget alldeles tillräckligt med att bearbetga sin sorg, att hjälpa andra genom krisen och att hantera effekterna av krisen. Skulle den norska regeringen avsätta en kommitte för att, två dagar efter attentaten, sätta ihop och kalla till en högtid?

Jag tror att det är i sådana här kriser som vi behöver gemensamma samlingsplatser som uppfattas som någorlunda konstanta av de allra flesta. Att kyrkan i vardagen har tappat sin roll som mittpunkten i människors tillvaro innebär inte att de tappat förmågan att samla i tider av gemensam kris och sorg.

Så även om jag skulle vilja se ett samhälle som inte företräder någon viss trosinriktning så tror jag att det skulle skada, snarare än att hjälpa, att förneka kyrkans rolll i dessa situationer.

Det leder vidare till frågan om samhällets värderingar, till frågan om samling och samförstånd. Till frågan om hur vi lever våra liv tillsammans.

Förr i tiden hade kyrkan den samlande rollen i samhället som helhet. Det var kyrkan som var konstanten, den samlande (och likriktande) kraften. Det var kyrkan som bestämde vilka normer, värderingar och handlingar som var okej och vilka som inte var det. Den tiden vill inte jag ha tillbaka (och sannolikt är det få som vill det). Men vad har ersatt kyrkans samlande roll?

Det där är ju ingen ny diskussion och på många sätt är det självklart inte möjligt att tänka sig en enda samlande kraft på det sätt som kyrkan en gång var. Människor är bättre utbildade, vi ifrågasätter (tack och lov) auktoriteter och vi förväntar oss att i högre grad få välja våra egna (och olika) livsvägar och livsval. Det är bara bra, och är det något som är verkligt viktigt att fortsätta kämpa för – om inte annat så för att minnas offren för terrordåden i Norge – så är det öppenhet, mångfald och alla människors rätt att definiera sig själva och sina liv. Att själva välja religion, livskamrat, bostadsort, yrke och så vidare. Ingen kamp kan vara större eller viktigare.

Men i ett öppet mångfaldssamhälle – som terroristen och hans anhängare är så rädda för – krävs också gemensamma värderingar. Den mest självklara – att ingen har rätt att ta någon annans liv – är självklar för de allra flesta och fungerar i dessa dagar som vattendelare för ”oss” och de få extremisterna som inte accepterar det.

För även om terroristen i Oslo och på Utöya agerade själv i dödandet så är han långt ifrån ensam. Han har anhängare och han har själv blivit ledd till den punkt där han är idag. Att han genomfört de dåd som många av hans sympatisörer bara pratar om gör honom ansvarig. Men ansvar kan delas av fler. Ola Larsmo skriver klokt på DN.se om hur ansvaret måste spridas på fler. Och Katrine Kielos skriver (som vanligt) klokt i Aftonbladet, om spöket som går genom Europa, om hur högerextremismen och hatet sprids och hur orimligt det är att avfärda den politiska diskussionen efter terrordåden i Norge och påstå att det inte handlar om politik.

Vad är det samlande i vardagen? Vem fungerar som en konstant och värderingsbärare i dagens sekulariserade samhälle? På vilket sätt bestämmer vi gemensamt vad som är rätt och fel i vårt vardagliga handlande? Det låter sig sägas att vi alla är med och formar den typen av gemensmma överenskommelser, men med tanke på det vansinne och den ondska som en enskild (eller möjligen några få personer) kan utsätta så många andra för så är det också lätt att konstatera att denna överenskommelse inte är tillräcklig.

Och jag tror att det dessutom hänger ihop med det mer vardagliga: Vad gör vi åt det anti-sociala beteende som plågar så många människor – i synnerhet i de områden som även plågas av andra problem som arbetslöshet, fattigdom, utanförskap eller sjukdom?

Jag läser just nu Tony Blairs memoarer och för någon vecka sedan läste jag hans beskrivning av arbetet mot anti-socialt beteende. Han beskrev en händelse som gjorde intryck på honom (och tydligen även på mig…). Tony Blair var på väg hem (detta var innan han blev känd) och passerade en man som stod och pissade på en väg mitt på gatan. Blair stannade och anmärkte på mannens beteende, varpå mannen tog fram en kniv och hotade.

Tony Blair förklarade känslan: att hotas är illa nog, men det innebär också en förnedring att tvingas välja att inte ingripa mot något som strider mot grundläggande uppfattningar om hur vi beter oss mot varandra. Det finns självklart inte en enda likhet mellan att pissa på en vägg och att mörda nära 100 människor med berått mod. Men det handlar om hur vi upprätthåller/återupprättar grundläggande uppfattningar om vad man gör mot människor som inte delar ens övertygelse. Eller överhuvudtaget: vad man gör mot andra människor. Punkt.

Och där tror jag att anti-socialt beteende har en gemensam nämnare med våldsdåd. Dels för att små brott ofta leder till stora brott. Men också, och framförallt, för att det handlar om att människor inte accepterar grundläggande överenskommelser i samhället. De överenskommelser som gör ett samhälle till ett samhälle.

Jag vet att det finns massor av problem och invändningar mot den politik som New Labour drev vad gäller anti-socialt beteende och insatser mot kriminalitet. Men jag är samtidigt helt säker på att Tony Blairs insats på detta område är avgörande. Han tog fajten med dem som anser att det är vänster att vara mjuk mot brottslighet, trots att brottsligheten i första hand drabbar dem som är hårdast utsatta i samhället. Och att väldigt många brott utförs av unga, och äldre, som genom brottsligheten helt hamnar utanför det samhälle vi vill bygga för alla.

Detta är viktiga skäl till varför vi ska ha en effektiv politik mot brottslighet, och jag tycker att vi behöver skapa en mer effektiv politik mot anti-socialt beteende.
Tiggeri är ett problem både för den som tigger och för dem som utsätts för tiggaren.
Knarkpåverkade och störande personer mår uppenbarligen inte bra och skrämmer dessutom bort oss från stadskärnorna och skapar otrygghet där vi bor.
Killar som gör däcksstarter och kör för fort där barn leker löper inte bara större risk att dö en tidigare död, de för oss bort från en stad som är tillgänglig för alla och skapar avskilda områden för dem som har råd.

Men att motarbeta anti-socialt beteende handlar – självklart – inte om kepsförbud, att förbjuda tatueringar, att hålla upp dörren eller att säga Ni till äldre människor. Att extremhögerns dröm om gångna tider inte löser problemen är lika självklart.

Det var inte bättre förr; varje tid har sin uppsättning med uppfattningar om vad som är okej och vad som inte är det. Om rätt och fel. Om ont och gott. Det handlar om grundläggande respekt.
Man stjäl inte någon annans cykel.
Man förpestar inte någon annans bostadsområde genom att pissa på deras port.
Man klottrar inte på vare sig någon annans hus eller på våra gemensamma bussar eller byggnader.

Det handlar om respekt, och det är i första hand vänsterrörelserna som borde driva på i dessa frågor. För det är alltid de som har det svårast som drabbast hårdast. De rika köper sig fria från stadens problem, bygger områden långt ifrån socala problem och slipper tiggarna genom att köra lite snabbare med sin stora bil.

Enskilda människors ondska hindras inte av socialt kitt, sammanhållning eller mellanmänskliga överenskommelser. Men just för att ondskan och hatet är så starkt måste vi andra vara ännu tydligare. Och det är ju därför den unga AUFarens (Stine Renate Håheim) citat nu sprids som en löpeld: när hon sa att ”om en enda människa kan åstadkomma så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan åstadkomma tillsammans” så är det inte bara ett konstaterande. Inte heller bara en uppmaning till att ta ställning. Det är den grundläggande analysen. Att riva ner, att skapa hat och att så ondska är ganska lätt. Att bygga upp, att skapa sammanhållning och kärlek kräver många människor.

Därför är det så glädjande när nu många människor väljer att gå med i politiska partier, för att visa terroristen att han hade fel. Att vi vägrar ge upp. Att vi är fler än han och hans medhatare. Som Peter Ekström skriver på kulturdelen.com: ”Jag har bestämt mig för att på ett tydligt sätt ingå i det politiska systemet. Därför har jag ansökt om medlemskap hos Socialdemokraterna. Det betyder inte att jag tänker ställa upp i något val eller att jag håller med sossarna i varje fråga. Jag tänker inte bli valboskap, men jag känner att det är viktigt att ta ansvar för den parlamentariska demokratin. Ett medlemskap i ett politiskt parti är en rimlig konsekvens av detta. Socialist och demokrat har jag varit länge. Eller kulturmarxist som den norske terroristen kallar det. Och jag har stått på olika extremhögergruppers ”dödslistor”.
Jag tycker att du också kan överväga att gå med i det parti som ligger närmast dig. För mig är det trots allt Socialdemokraterna.”

För mig är det konkreta svaret att bli ännu mer aktiv inom Socialdemokratin för det öppna samhället med respekt, kärlek och mångfald. Men diskussionen om hur vi skapar samlande värderingar i samhället löser vi inte på ett månadsmöte i en s-förening. Det kräver många fler deltagare, många fler möten. Många fler som tar ansvar och agerar.

På politiska vet jag nog ingen vackrare formulering om detta än Labours portalparagraf (clause 4): ”The Labour Party is a democratic socialist party. It believes that by the strength of our common endeavour we achieve more than we achieve alone, so as to create for each of us the means to realise our true potential and for all of us a community in which power, wealth and opportunity are in the hands of the many and not the few, where the rights we enjoy reflect the duties we owe, and where we live together, freely, in a spirit of solidarity, tolerance and respect.”

7 reaktioner på ”Samling i både vardag och kris – om rätt och fel, värderingar och ansvar”

  1. Nu orkar jag inte vänta längre, nä sitt du fjanta med din toblerone. Förmodligen klarar ni väl inte av att ge ett vettigt svar ens: Kommer väl stå 100 x ”främlingsfientlig” el liknande,

    NI ÄR PATETISK/ Hej -jag hoppas jag slipper se dig mer

  2. Jag tänkte ge dig EN (chans till att svara. är du inte hemma när du Twittar”, har du åkt till Pack-i-Stan och hämtat ett par hundra tusen svenskar eller ? Som ju omedbart blir svenskar så fort dom sätter sina fötter på svensk mark då. En fråga JAG DÅ följaktingen skulle vilja ställa till dig; är då alla turister här på t ex sommaren ”nya Svenskar” eller ?

    Jag mår rtent av illa + att du inte ens vågar svara, jag gav dig chansen, men Ni ”såååssar” klarar väl inte av det och springer väl upp och låser in Er i farstun.

    Synd att man inte får chansen att argumentera mot en Sååååååse” (dvs dåre då närmast).

    Jag spyr / Hej DÅ

    Ev, och jag säger EV, tittar jag in senare om jag har LUST

    1. Om du på fullaste allvar menar att det där är att föra en seriös debatt så tycker jag att du bör fundera lite mer på det. Att du är besviken för att jag inte svarade på ditt så noggrant formulerade inlägg direkt när du skrev det kan jag inte göra något åt. Kan dock konstatera att SDs anhängare i alla fall har en bra organisation för att e-bomba alla som angriper SD och SDs politik.

      Det enklaste sättet för dit att slippa se mig mer är att sluta besöka den här sidan. Hej då.

  3. SOCIALDEMOKRAT NOMINERADE HITLER TILL NOBELS FREDPRIS!
    Den socialdemokratiske riksdagsmannen i första kammaren Erik Brandt nominerade 1939 Hitler till Nobels fredspris: ”Till det Norske Stortings Nobelkomitté: Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adof Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

    Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar att ett stort europeisk krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

    Av sin glödande fredskärlek, tidigare dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

    Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta enkla faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för framförandet av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit till att rädda världsfreden men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och inte hos Chamberlain.

    Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst har att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred. P g a Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

    Stockholm den 27 januari 1939 E G C Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”

    Tycker inte du ska öppna käften när du sitter i ett glashus

  4. Nazismen och socialdemokraterna 2
    Den s-märkta rashygienen

    Rashygienen var en viktig del i den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet och ideologin omfattades även av de flesta politiska partierna. Den socialdemokratiska statsministern och folkbildaren Richard Sandler såg sitt eget parti som det mest kallade till detta värv: ”Ja, vilket parti skulle väl vara mer ägnat att uppta de rashygieniska idealen?” Sandler var lärare vid Brunnsviks folkhögskola 1909-17, ledamot av Andra kammaren 1912-17, av Första kammaren fr o m 1919, statssekreterare i finansdepartementet 1918-20, konsultativt statsråd 1920, 21 och 23, finansminister 1920, handelsminister 1925, statsminister 1925-26, utrikesminister 1932, 1936 och 39, chef för SCB 1926-41, landshövding i Gävleborgs län 1941-50, hedersdoktor 1956. I samband med Sveriges första utlänningslag slog en regeringsproposition 1927 fast att ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas.

    Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning.” Till de mindre värda raserna räknades bl a judar, svarta och zigenare. Magistraten i Karlskrona hävdade 1931 i ett yttrande över utlänningslagen: ”Det säger sig självt att färgade raser under inga förhållanden – framför allt negrer – inte ens som tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall, bör äga tillträde till riket.”

    I sitt slutbetänkande SOU 1938:57 skrev Befolkningskommissionen: ”Vi äro nog lyckliga att inom ett naturligt avgränsat område äga en befolkning med gynnsamma förutsättningar för gott samarbete tack vare gemensam härstamning, språk, religion och kulturtraditioner. Om vi i fred får fullfölja vår svenska linje så kommer vi att göra en insats av betydelse för världen i kommande tider. Därförutan måste vi förr eller senare finna oss i en immigration av sådana mått att enheten vedervågas och den svenska traditionen bryts.”

    Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 och landshövding i Västernorrland från 1940 samt chefredaktör för Arbetet och Socialdemokraten var påverkad av Marx’ antisemitism och en av 1930-talets mest kända antisemiter. 1921 konstaterade ju Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.” 1965 upprepade Tage Erlander i Riksdagen i samband med rasoroligheterna i USA denna tankegång: ”Vi svenskar lever ju i en så mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan i många andra avseenden.”

    Socialdemokraternas ”förädling av folkmaterialet”
    1906 skrev socialdemokraten Zäta Höglund i folkbildningstidningen Fram ”Här nedlägges stora kostnader på att hålla idioter och vanskapta vid lif, och årslånga mödor offras på att till exempel hjälpligt tala eller teckna; under tiden gå tusentals friska barn under i brist på näring eller uppfostran. Men förmodligen känner sig öfverklassen mest släkt med de förra.” 1920 motionerade professor Alfred Petrén i riksdagen om nödvändigheten att vidta åtgärder mot landets ”inre fiender.” Motionen understöddes av den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som själv i riksdagen motionerade om inrättandet av ett rashygieniskt institut. Svenska Sällskapet för Rashygien hade bildats redan 1909 och följdes 1921 av Institutet för Rashygien.

    Sveriges Rasbiologiska Institut grundades 1922 och mätte under sitt första år skallarna på 200 000 medborgare. Samma år motionerade Ernst Wigforss m fl om att man borde kunna förbättra ”folkstammen” med hjälp av sterilisering av ”undermåliga.” 1934 fick Sverige en lag om tvångssterilisering. 1941 skärptes lagstiftningen i bästa Hitlerstil för att möjliggöra sterilisering av människor med ”asocialt levnadssätt.”

    Gustaf Möller och dåvarande statssekreteraren Tage Erlander beordrade inventering av zigenare och tattare. Varken Ernst Wigforss eller Erlander – den senare direkt inblandade i steriliseringsprogrammen – nämner ett enda ord om detta i sina memoarer. Antingen ansåg de att världens mest omfattande program för rasrening inte var viktigt nog att nämnas på de omkring 1 000 sidor som var och en av dem skrev. Eller också hade de till sist insett att programmet var omänskligt och fel och tyckte att det var lika gott att läsarna fick fortsätta att vara okunniga! De kan givetvis också ha drabbats av den s-märkta politikersjukan ”partiell minnesförlust.”

    Docent Bertil Lundman skrev i sin bok ”Nutida människoraser” – som f ö användes som kurslitteratur vid Uppsala universitet fram till 1960-talet – att ”negrerna är jordens mest utpräglade driftsmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar, flabbar… En sådan natur är naturligtvis en utmärkt slav, som frånsett enstaka utbrott, finner sig väl i sitt öde, ja t o m är flabbig i slavhandlarens kedjor.”

    Paret Myrdals ”förädling av folkmaterialet”
    Reformatorerna av de sociala välfärdssystemen var oroliga för kostnaderna för sina reformer. Inte minst oroade sig politikerna för att det allmänna barnbidrag som infördes 1948 skulle bli en svår belastning för statskassan. Man beklagade att ”de lägre rasernas utvecklingsmöjligheter var små” och menade att ”det var fel att ge dem samma stöd som mer utvecklade raser.” Reformatorernas absurda tankegång fullföljdes på 1930-talet av det socialdemokratiska paret Alva och Gunnar Myrdal som pläderade för förädling av ”folkmaterialet” . Som lämplig metod föreslog Myrdals sterilisering av ”undermåliga” – en ”cirkulationsprocess varigenom biologiskt degenererade individer avskiljes” i syfte att uppnå ”en mer varaktig rasbiologisk selektion, framför allt vad gäller sinnesslöa”.

    I SOU 1936:59 slogs fast att ”sterilisering av annat än medicinska skäl kan näppeligen utnyttjas annat än i de fall av förkomna, mindervärdiga individer, som enligt ärftlighetslagarna oavbrutet alstras såsom avfallsprodukter från andra socialgrupper och som hava en tydlig benägenhet att fortplanta sig inbördes och således bilda familjer och grupper, starkt belastade av ärftlig undermålighet, samt vidare i det fall, då i övrigt socialt välanpassade eller åtminstone ej allmänt undermåliga individer visas vara behäftade med ärftlig sjukdom eller sjukdomsbelastning av viss kvalificerad natur.”

    Myrdals rashygieniska skäl var sammankopplade med samhällsekonomiska hänsynstaganden. Den myrdalska utredningen fastslog att statens utgifter skulle minskas eftersom de ”mindervärdiga elementen” genom steriliseringsåtgärderna på sikt skulle ”dö ut” inom ett par generationer….. Medelklassen och bondebefolkningen ansågs ha ”mycket stort rasbiologiskt värde” medan kriminella, efterblivna och tattare beskrev som ”den mänskliga slaggen.” Myrdals drog igång ett storskaligt program för vilka människor som inte skulle få finnas. Projektet pågick i flera årtionden. Utredarna såg samhället som en levande organism vilken måste ”befrias från parasiterande element.” Vilken människosyn ger detta uttryck för? Bokens och projektets rasmedvetna författare och förespråkare nådde båda höga positioner inom socialdemokratin – Gunnar blev handelsminister och Alva var konsultativt statsråd 1967-73!

    I ”Kris i befolkningsfrågan” (1935) beskrev Alva Myrdal hur hon såg på kvinnans ställning: ”…det finns tydligen inom det husliga arbetet, både som husmor och som tjänare, fortfarande möjligheter för klena, imbecilla,. indolenta och ambitionslösa eller i övrigt mindre väl rustade individer att stanna kvar och dra sig fram. Dessutom ge hel- och halvprostitution alltid en öppen tillflykt.” Som ett led i makarnas Myrdals rashygieniska ideologi skulle alla barn registreras av skolläkaren. ”Blir registreringskortet obligatoriskt kommer det varken att verka närgånget eller misstänkt” försvarade Alva Myrdal sina något – med dagens språkbruk – politiskt inkorrekta metoder. 1945 steriliserades 3 747 personer. 1946 steriliserades ”undermåliga” kvinnor i snabbare takt än någonsin tidigare – omkring sex per dag. 1947 var antalet steriliseringar 2 264. Makthavarna trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig” mer än ”vanligt folk.” Den raspolitik socialdemokraterna bedrivit får sverigedemokraterna att framstå som antirasister!

    SOCIALDEMOKRAT NOMINERADE HITLER TILL NOBELS FREDPRIS!
    Den socialdemokratiske riksdagsmannen i första kammaren Erik Brandt nominerade 1939 Hitler till Nobels fredspris: ”Till det Norske Stortings Nobelkomitté: Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adof Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.

    Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar att ett stort europeisk krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.

    Av sin glödande fredskärlek, tidigare dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.

    Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta enkla faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för framförandet av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit till att rädda världsfreden men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och inte hos Chamberlain.

    Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst har att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred. P g a Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.

    Stockholm den 27 januari 1939 E G C Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”

    Detta förslag skall bl a ses mot bakgrunden att svenska politiker enligt Karl Gerhard vid det laget mycket väl kände de tyska koncentrationslägren genom boken ”Träskets soldater” som utkommit redan 1937!

    Mina slutord
    När jag började läsa igenom detta material som tillställts mig var min första reaktion att detta inte kan vara sant! Jag var flera gånger tvungen att bildligt talat nypa mig i armen. Inte kan väl dom genom åren mest framträdande svenska riksdagspartierna ägnat sig åt ett sådant gediget svineri som beskrivs i Inger-Siv Mattssons brev? Min andra tanke var hur man med närmast en mun i så fall kan beskylla Sverigedemokraterna för att ha ett ”brunt förflutet” när man själva har betydligt smutsigare mjöl i påsen? Är man helt historielösa? Eller är det den ”partiella minnesförlusten” som Inger-Siv nämner? Det må vara hur det vill med den saken, men en sak är säker: Den riksdagspolitiker från dessa partier som hädanefter beskyller Sverigedemokraterna för historiska nazistsympatier men samtidigt inte med ett ord nämner sitt eget partis brunfläckiga förflutna är en feg hycklare och har inget i ett riksdagsparti att göra!

  5. Nazismen och socialdemokraterna 1
    Bruna löss i röda fanor

    På 1930-talet förenades rött och brunt. Här är ett litet urval av de skelett som rasslar i den socialdemokratiska partigarderoben. I sin recension av Håkan Blomqvists bok ”Nation, ras, civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen” konstaterar Per J Ericson i Världen Idag den 8 september 2006 att ”arbetarrörelsen för mindre än ett sekel sedan överflödade av rasistiska och antisemitiska tillmälen som skulle förfära vilken modern salongsrasist som helst. Håkan Blomqvist visar hur dessa uttalanden var mer än enstaka olycksfall i arbetet, utan snarare naturliga delar i den socialistiska argumentationen. /…/ Ingen kan låtsas att bara ‘de andra’ bör rannsaka sitt förflutna.”

    I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Raseriet berodde bl a på att de skånska sockerbetsproducenterna importerade polska och ukrainska gästarbetare. Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk återfanns långt ner på utvecklingstrappan. En annan av socialdemokratins förgrundsgestalter kring sekelskiftet, professor Bengt Lidforss, anslöt sig till H S Chamberlains pangermanska, rasbiologiska och antisemitiska idéer, vilka fick stor betydelse för Hitler och nazismen. Han talade också med värme om en annan av antisemitismens banerförare, Gobineau. För Lidforss var tanken om ”alla människors lika värde en överspelad dogm.”

    När Lidforss dog 1913 gick Arthur Engberg vidare i hans spår. Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, ecklesiastikminister 1932-36 i koalitionsregeringen och landshövding i Västernorrland från 1940, chefredaktör för tidningarna Arbetet, Socialdemokraten och nykterhetsrörelsens tidskrift Reformator. Han var påverkad av Marx antisemitism och en av 30-talets mest kända antisemiter. Han anslöt sig snabbt till de rastankar som blev alltmer tongivande i den allmänna debatten och var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet 1921. Den 12 mars 1921 skrev Arthur Engberg en skandalös ledare i Arbetet under rubriken ”Judarna”, där han tillgrep hela det antisemitiska konceptet från Sion vises protokoll. Bl a anklagade han judarna för att vara ”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser.”

    ”I sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik. Man har detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer inpyra den nationella folkstocken. Man har systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara ”cell”-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna den germanska rasen.”

    Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.”

    När den antisemitiske socialdemokraten Engberg 1927 i Riksdagen yrkade på förbud mot ritualslakt fick han tillmälet ”antisemit” kastat i ansiktet! Den främlingsfientlige Engberg var involverad i så rumsrena företeelser som 1933 års läroverksstadga, införandet av ett obligatoriskt sjunde skolår, 1937 års psalmbok samt i tillkomsten av Riksteatern 1934 och Statens Konstråd 1937! Han lade även fram ett förslag om att avskaffa studentexamen och arbetade för ökad förståelse för arbetet inom kyrkan.

    Socialdemokraterna och det fascistiska Förbundet Det Nya Sverige
    Den 28 oktober 1930 bildade Per Engdahl tillsammans med fem likasinnade den fascistiska organisationen Förbundet Det Nya Sverige. En av de fem hette Ragnar Eriksson. ”Det nya Sverige” tillkom på Erikssons studentrum i Uppsala. Medlemmarna var fascister, som arbetade för ett korporativt samhälle enligt Benito Mussolinis modell. Några av dem var avhoppare från Sveriges Fascistiska Kampförbund. Eriksson bytte senare namn till Edenman. Han lämnade några år senare förbundet för att göra politisk karriär hos socialdemokraterna! 1939 valdes han till ordförande i Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

    På 40-talet var han sakkunnig i regeringskansliet och 1957-1967 var han ecklesiastikminister i Erlanders regering. Han slutade sin politiska karriär som landshövding i Uppsala. Han var dessutom ordförande i den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet. Det var f ö Edenman som tipsat Tage Erlander om den unge Olof Palmes politiska begåvning! När Edenman redan 1951 kandiderade för ecklesiastikministerposten skrev Arbetaren den 12 mars: ”Eller för att uttrycka saken en smula profant… det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet…”

    Allan Vougt var en av socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Han var bl a försvarsminister, gruppordförande för (s) i Andra kammaren, medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt på Frihets Förlag, Eskilstuna (SSU:s förlag) en obehaglig broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att ”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.” Vougt felbedömde länge Hitlers internationella intentioner. Så sent som 1936, när Hitler redan marscherat in i Rhenlandet, tog han dennes fredsretorik på fullt allvar och trodde på nya förhandlingar och nedrustning. Samtidigt såg han Sovjet som fredsorienterat och som en garant för de små nationernas säkerhet. Han slöt upp bakom regeringens eftergiftspolitik, försvarade permittenttrafiken och indragna tidningsupplagor.

    Den socialdemokatiske försvarsministern Allan Vougts bruna förflutna kommenterades i Eskilstunakuriren den 9 september 1946 av tidningens antinazistiska redaktör J A Selander: ”Under krigets tidigare skede var han en av de främsta anpasslingarna i detta land. Som socialdemokratisk ledare i andra kammaren drog han sig inte för att uttala sin tacksamhet för nazismens och Hitlers starka ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund kunnat göra’/…/” Kommentar överflödig……

    Den unge socialdemokratiske radikalen Nils Flyg visade med all önskvärd tydlighet att socialism/kommunism och fascism är två sidor av samma mynt. Efter partisprängningen 1917 grundade Flyg Sveriges Socialdemokratiske Vänsterparti. Som kommunistpartiets ordförande under 1920-talet var han Kominterns trognaste vapendragare i Sverige. 1929 bröt han med Moskva och grundade ”Kihlbomspartiet” som några år senare ombildades till Sveriges Socialistiska Parti, SSP. Vid krigets utbrott hade partiet förvandlats till ett rent nazistiskt parti som senare fick ekonomisk bistånd från Tyskland. Många socialister ansåg det naturligt att knyta an till antisemitismen och därigenom bekämpa den gemensamma fienden ”penningjuden.” Tidningen Den svenske arbetaren undrade i detta sammanhang ”hur någon enda socialist kunde ifrågasätta att judarna äro världens största kapitalister och blodsugare.”

    I sin recension av Håkan Blomqvists bok om antisemiterna i arbetarrörelsen konstaterade Carl Johan Gardell under rubriken ”Rasistiska tongångar i tidig arbetarrörelse” i SvD den 8 juni 2006 att ”Engbergs antisemitiska diatriber och Flygs nazistiska förlöpningar vilade förvisso på kända tankefigurer i de socialistiska rörelsernas ideologiska landskap” och att ”Blomqvist skrivit en lysande avhandling som bidrar till att kasta ljus över det svenska folkhemmets förhistoria.”

    En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus! Själv har Linnér kommenterat sitt tvivelaktiga förflutna med orden: ”Någon nazist med den betydelse ordet har idag var jag aldrig.” Nänä.

    Varför tiger socialdemokraterna om Ragnar Linnérs socialdemokratiska karriär? Inte kan det väl vara så som Bosse Schön säger att ”det vore oerhört känsligt att dra en så aktad och välmeriterad socialdemokrat i smutsen för en ”bagatell” som det brukar heta i dessa sammanhang. För en ungdomsförsyndelse.” Preskriptionstiden för ”ungdomssynder” kan ibland vara kort. Om man inte är Sverigedemokrat förstås…..Det var inte bara den rashygieniska ideologin i nazismen som tilltalade tidens socialdemokrater. En av Sveriges ledande nazister Rutger Essén fick i en debatt med Herbert Tingsten 1932 stöd av folkhemmets älskling Gunnar Myrdal som ”i nazismen trodde sig se ungdomens rörelse, en förnyelse av socialismen.”

    Sverker Åström och Sveriges Nationella Förbund
    En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är den gamle toppdiplomaten och f.d. ambassadören Sverker Åström. Han hade inlett sin politiska bana åren före andra världskriget med ett medlemskap i Sveriges Nationella Förbund, en av dåtidens viktigaste nazianstuckna organisationer. Organisationen hade klart antisemitiska ståndpunkter och bekämpade ”invandring av mindervärdiga raselement.” Vid tiden för sitt medlemskap i SNF var Åström student i Uppsala. Idag vill hans parti självklart avfärda saken som en ”ungdomsförsyndelse.” Men det besvärande är att det inte gått att hitta en enda punkt i Åströms liv där han bröt med de dunkla föreställningar han omhuldat. Samtidigt som andra världskriget bröt ut hösten 1939 gick han direkt från studentlivet till UD där han inledde en blixtkarriär. Från den tiden var hans strategi att ligga lågt med sina politiska sympatier.

    I sina memoarer ”Ögonblick” har den annars så minnesgode diplomaten drabbats av partiell minnesförlust och påstår att han ”aldrig varit ansluten till något politiskt parti.” Detta är en sanning med modifikationer eftersom SNF under den period Åström var medlem uppfyllde kriterierna för ett politiskt parti. 1936 deltog SNF i riksdagsvalet och fick 27 000 röster. Den slipade diplomaten Åström har alltid hävdat att han ”inte har några minnen av sina eventuella kontakter med Sveriges Nationella Förbund och därför inte kan svara på några frågor om saken.” För övrigt tyckte han att ”det var en bagatell.”
    Det ser dock inte ut som att Åström helt brutit med den konservativa och ”främlingsfientliga” – som det brukar heta om andra – åsiktsriktning som på 30-talet fick honom att flörta med nazismen. I ett inlägg i DN 1990 förordade Åström att ”Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk att de skulle ha svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land.”

    När han i en intervju ombads förklara sig exemplifierade han med att han visserligen ”inte ville nedvärdera en huvudjägares kultur men att en sådan människa skulle ”känna sig mindre hemma i Vetlanda eller Gällivare.” Sommaren 1995 skrev Åström återigen på DN Debatt och argumenterade denna gång för ”etnisk rensning i FN-regi som lösning på konflikterna” i det forna Jugoslavien. Han fördömde tanken på att människor med olika nationell bakgrund skulle kunna leva sida vid sida i exempelvis Sarajevo och menade att en stabil fred bara var möjlig efter stora folkomflyttningar under överinseende av internationella organ.
    Dessa exempel är givetvis bara toppen på isberget och man har all anledning att undra vad som mer döljer sig i de av socialdemokraterna hermetiskt slutna arkiven! Socialdemokraterna har givetvis starka motiv för att hålla arkiven stängda och goda skäl att darra inför vad som kan avslöjas i framtiden.

    Utan tvivel har etablissemanget betydligt värre och större ”bruna fläckar” i sitt förflutna än Sverigedemokraterna har! Alla de etablerade partierna -utom kommunisterna som har sina stalinister- kom att härbärgera avhoppade nazister och fascister. Några av dem valdes in riksdagen eller utsågs rentav till ministrar. En minister -dessutom t o m ”dubbelminister- vars förflutna till slut hunnit ifatt henne är Laila Freivalds. Fadern var medlem i lettiska bondeförbundet. Modern och döttrarna flydde till Tyskland 1944 och först därifrån tog de sig till Sverige där de återförenades 1947.

    ”Grumliga vatten” och s k ”rumsrena” partier
    Hela det politiska etablissemanget tiger så det knakar om det som utspelades i Sverige fram till Stalingrads fall i januari 1943, då skaror av fascister och nazister -s.k. ”roddare” snabbt rodde över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrena” partier. Dessa borde därmed rimligtvis placeras i kategorin odemokratiska och rasistiska partier. Otaliga ”roddare” gjorde också karriär inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret etc etc. Redan 1921 slog socialdemokraten Per Albin Hansson i sitt allra första folkhemstal fast: ”Sverige åt alla svenskar.” När man rotar i det förgångna är det inte svårt att hitta händelser som krackelerar de föreställningar och den världsbild majoriteten av medborgarna har. ”Socialdemokratin var uppenbarligen allt annat än vaccinerad mot det tidiga 1900-talets värsta ideologiska virus” konstaterade Ola Larsmo på DN Kultur den 10 juni 2006. Beror Mona Sahlins, Marita Ulvskogs och andra socialdemokraters hätskhet mot Sverigedemokraterna möjligen på dåligt samvete för det egna partiets ”fiskande i grumliga vatten” och befogade rädsla för att partiets ”bruna förflutna” skall komma fram?

    Några källhänvisningar:
    Håkan Blomqvist: Socialdemokrat och antisemit. Den dolda historien om Arthur Engberg, Carlsson 2006
    Gunnar Wall, Palmemordet
    Ola Larsmos recension ”Antisemiterna i arbetarrörelsen” i DN 10 juni 2006 av Blomqvists bok Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen
    Per J Ericson: Antisemitismen i Arbetarrörelsen. Rasism och rasbiologi självklara inslag i många socialisters världsbild, Världen Idag 8 september 2006

    Gustaf har ordet:

    Sverigedemokraternas påstått omfattande nazistiska förflutna verkar inte lämna någon politisk korrekt skribent ro. På Newsmill kunde man läsa hur ”specialisterna” på svensk ”högerextremism” Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg byggde upp en närmast häpnadsväckande samling ”halmgubbar” och menade att detta skulle vara Sverigedemokratiska argument och därmed skulle bevisa att författarnas vilda fabulerande om Sverigedemokraternas nära släktskap med nazismen parkerade dom närmare tyska NPD och British National Party än systemkritiska Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet.

    I sammanhanget nämndes som vanligt inte ett ord om dom starka och djupa kopplingar som våra främsta riksdagspartier hade med tysk nazism före och under åren för andra världskriget. Både Lodenius och Wingborg har en omfattande socialistisk bakgrund och vill väl helst se att dom bruna löss som frodats i socialdemokratins fana genom åren inte dras fram i ljuset, men uppenbarligen går det bra att istället peka finger åt andra vars nazistiska engagemang i sammanhanget motsvarar en mild bris. Och som av en händelse passar också det såta författarparet på att pusha för sin gemensamma bok där man hävdar att ”debatten med Sverigedemokraterna skall tas”. Jag är övertygad om att man från SD-håll inget hellre vill, men då utan alla dessa lögner och grova överdrifter som präglat uttalanden från det politiskt-mediala maktkomplexet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *